För den som tar sitt fotograferande seriöst är fotot en ren njutning. En verklig fotograf lägger ner sin själ i bilden. Så är det fortfarande även om möjligheten att fotografera numera finns i varje persons hand via mobilerna. Det är detta som skiljer den seriöse fotografen från den glade amatören; förmågan att gå in med hela själen i sitt foto. Man vill fånga ögonblicket och överföra det sköna på bild som en gåva till sin omvärld eller bara för att bevara det sköna för sitt eget höga nöjes skull. Det är detta som är foto, att fånga ögonblicket.
För den glade amatören är fotot en narcissistisk sysselsättning. Kameran används för att ta bilder på sig själv eller för att få sin verklighet att verka intressant i sociala media. Det handlar om jaget, egot. För en sann fotograf handlar fotot i sista hand om den egna personligheten utan det handlar om att med kameran som verktyg kunna återgestalta sin omvärld. Trots detta är det just den här inställningen som allra bäst uttrycker jaget och egot hos fotografen. Det är fotografens personlighet som skapar bilden. För en fotograf är dock detta en omedveten process. Personligheten färgar bilden med fotografens hela spektra av erfarenhet och individualitet. Den narcissistiska kulturen använder kameran för att dokumentera sig själv. Narcissisten strävar efter att böja omvärlden efter egot och den upplevda förträffligheten hos sig själv.
Dessa två förhållningssätt till det fotografiska mediet är diametralt motsatta. En fotograf vill återge det vackra eller det intressanta som fotografen upplever och dela med sig av ögonblicket till den som vill se. Den narcissistiska personen med en kamera har fokus inriktat på sig själv och vill ha omvärldens beundran för det egna jaget. Det finns inget generöst i den inställningen och i regel blir resultatet därefter. Fotografen lägger sin själ i fotot, narcissisten försöker skapa en själ.